Den betraktande ryggen

Min rygg har två sidor. Vilken är baksidan? Kan den vara framsidan? Döljer den någonting, hindrar den? Vad bär den på? Finns den där som ett stöd, att luta sig emot? Eller gömma sig bakom? En frånsida, som kan beskydda, betrakta och betraktas. 

Kan den hålla om en annan rygg, medan den själv förblir fri? Rakryggad. Våga visa upp. Utan rädsla. Bortom bakom ryggen.

Min rygg har två sidor. Vilken är öppen? Kan det vara den som tycks vara sluten? Har den funnit acceptans? Öppenhet för det som är, i nuet. I närvaro. Våga visa sig sårbar? Eller är den stängd, känner sig avvisad, avskärmad, tillbakadragen. Känner den skam? Bär den på skuld? Vågar den visa sig? Är den redo att mötas? Känna sig sedd? Ser den? Bortom det synliga. 

Min rygg har två sidor. Vad är styrka? Kan sårbarheten bli dess källa? Att tillåta andra att komma nära, våga visa sig och sina svagheter. Är det att våga be om hjälp? Vara ärlig och autentisk i relation med sig själv och andra. Känna empati. Hur mycket kan en ryggrad bära? Bortom det mätbara?

Min rygg har två sidor. Två poler som är beroende av varandra, sammanflätade som i en evig dans. Som dag som natt, som ljus som  mörker. De kompletterar varandra, byter ständigt mellan styrka och sårbarhet, skapar en balans, harmoni. Utan den ena skulle den andra förlora sin innebörd och mening. 

Min rygg har två sidor. En här och en bortom. 

 Där något annat tar vid

Plötsligt bryter någonting igenom. Tar uppmärksamhet. Stannar kvar. Kanske flyktigt, men det når fram. Längre in, tar över. Vad är det som möter, tränger igenom? Är det en längtan? Spegling, spår av minnen? 

Förväntan av det vi tror att vi ska möta och se, kanske stänger möjligheter att ta in det oväntade! Få syn på det bakom. Mellan. 

Närma sig rum man annars obeaktande går förbi. Att i närvaro vara öppen för det som är. Där man tror att ingenting händer, kanske något riktigt nära finns. 

”Någonting händer, pågår alltid.

 Tystnaden finns inte. Bara pausen. Och i pausen - hörs någonting annat.”